WEBBTIDNING OCH HEMSIDA FÖR MODERATERNA I SALEM
Lördagen den 15 december 2018 - klockan 22:57

Vilket VM var det bästa?


Lennart Kalderén 2018-07-15

Hur minns man historiens mest sprakande fotbolls-VM? Det finns en uppsjö av magiska matcher: Sverige i finalen 1958 med Pelés volleymål efter egen nick, Geoff Hursts omdiskuterade 3-2 på eller över Hans Tilkowskys mållinje 1966, Ralf Edströms volley mot - i några fall - identiska tyskar åtta år senare, Aarie Haans holländska projektil mot Italien 1978, Eder och Falcaos missiler 1982, Maradonas magi och foul mot England 1986. Den nostalgiska kraften i minnena handlar också om hur man upplevde dem. På plats? Framför storbildsskärm på Tele 2-arena eller annat fotbollstempel? I soffan med decibelöverskridande vrål inspirerade av Charlotte Kallas OS-guld?


Det måste vara en rimlig bortförklaring att inte minnas Sveriges VM-saga 1958 eftersom man var nyfödd. Jag föddes mellan Sveriges gruppspelsmatcher mot Ungern och Wales. Jag missade denna svart-vita fotbollssommar men var på plats framför Radio Luxemburg året därpå när Ingo blev världsmästare. Det finns bildbevis, Ingo hade bar överkropp och tandskydd, jag var inlindad i filtar med napp i mun. Det kändes bra att göra en insats.

År 1966 var jag helt uppslukad av finalen, där Bobby Charlton, Banks, Peters, Hurst och Bobby Moore betvingade Uwe Seeler, Beckenbauer, Haller, Schnellinger, Weber m fl. Det var en magisk final där 100 000 engelsmän på Wembley fick se Coupe Jules Rimet "komma hem". Varför höll man på England egentligen? De hade fler profiler och hemmaplan. Drottningen var på plats. Vi låter det bli förklaringen. By the way, Englands öde i turneringen frälstes ca 11 min före full tid i kvartsfinalen mot Argentinga, när Geoff Hurst hittade gjorde 1-0. Hade 0-0 stått sig tiden ut skulle lotten fått avgöra vilket lag som gick till semifinal. Holmgången mellan dessa historiska fotbollsnationer (sällsynt utvisning av argentinaren Rattin) var en av många som skulle följa efter Falklandskriget 1981.

Det sprakade verkligen om Brasilien och Italien 1982. Brassarnas bombardemang och "one touch-football" mot Sovjet och Argentina har hittills aldrig överträffats, vill jag påstå. Taktiska försvarsgenomgångar har nog varit lika sällsynta på "brassarnas" träningar som träningsoveraller på Copacabana. Frågan är hur många gånger i VM:s historia man sett Brasilien bli utslagna på onödiga baklängesmål, när dessa fotbollens naturbarn haft ett enda fokus: nämligen framåt. Trots Socrates och Falcaos härliga mål var det Paolo Rossis Italien som krossade drömmarna den där eftermiddagen i Barcelona för en mängd år sedan. Men de fick närapå min förlåtelse efter den dramatiska finaltriumfen med 3-1 mot Rumenigge et consortes. Jag besökte en trattoria i San Remo några veckor därefter. De ungdomliga kyparna iakttog inte den sedvanliga diskreta framtoningen, utan slog rytmiskt på sina brickor och gastade: "Rossi, Tardell et Altobelli".  Oslagbart!

USA-VM 1994 blev en sommardröm för våra blågula hjältar och oss därhemma. Frågan är om inte Rysslands-matchen i grundspelet var den bästa, straffdramat i kvartsfinalen till trots. Landslaget spelstandard var inte uppenbar innan Tomas Brolins straff, Kenneth Anderssons framspelningar och Martin Dahlins bägge nickmål betvingade ryssarna. Martin Dahlins §mål var kanske den bästa offensiva energi jag minns ett svenskt landslag visa upp i något VM efter Tysklandssemifinalen på Ullevi 1958. "Att vara bäst när det gäller", så enkelt att formulera men en intensiv kamp att leva upp till. Kvartsfinalen mot Rumänien med gastkramande straffläggning och den virvlande avslutningen mot Bulgarien fick en gyllene generation av landslagsmän att gå utanför sig själva och erövra bronset. 

Kvartsfinalplatsen i årets VM smäller högt, den formligen dånar fram. Utgångläget var svårare än på mången god dag. Men förutom ´94 är det bara "Åby-Ericssons" landslag 1974 som nått lika högt i modern tid. I år höll den svenska defensiva modellen med en sällsynt laganda som gjorde "Granen & Co" till ett av de mest svårslagna VM-lagen. Det kanske är onödigt att påppeka, men i skrivande stolta stund känns landslagets framtid oerhört intressant. I nästa landskamp gör Markus Berg hat-trick.

Ni kanske märker ett historiskt VM som ännu inte är prisat?  Vid tiden för Mexico-VM 1970 var jag 12 år och familjen var på bilresa genom Europa. Turneringen var Brasiliens, Pelés men också Jair, som blev skyttekung. Vid lottningen några månader tidigare gick en susning genom presskåren när Brasilien och världmästarna England slumpades i samma grupp. Matchen dem emellan i Guadalajaras hetta glömmer man inte, en tvekamp mellan giganter där de individuella prestationerna avgjorde. Jairs kraftfulla driv till höger med inlägget till Pelé som träffar perfekt med nicken, nedåt i Gordon Banks tomma högerhörn, men Banks hinner dit! Banks räddar och får t o m bollen över ribban till hörna. Senare, brassarna trycker på med Tostaos inlspel som når Pelé centralt i straffområdet. Passningen till Jair är perfekt och skyttekungen kan dunka in 1-0, vilket blev segermålet.

Men finalen mellan Brasilien och Italien slog allt, särskilt eftersom Pappa och jag såg den tillsammans med ett 15-tal italienare i ett litet tivoli i Lido di Spina vid Adritaiska havet. När Pelé nickade in 1-0 var han så högt över den punktmarkerande italienske backen. Italienske målvakten Albertosi var chanslöst på en liknande nick som Pelés mot England. Det traditionella brasilianska slarvet blev en missad klackspark i försvaret som ledde till att Boninsegna och Riva nästan tillsammans slog in 1-1 före paus. Inbäddade som vi var i den italienska klacken fick vi känna den latinska glädjen omkring oss i tivolit. 

Andra halvlek förflöt en god stund innan Gerson gjorde 2-1 på ett typiskt välplacerat skott från halvdistans. Strax därefter forcerade Jair in 3-1 och det var avgjort. Det hindrade inte brassarna från att avsluta denna tidernas VM-final med det definitiva 4-1. Och som de gjorde det! Pelé får bollen lite till höger strax innanför straffområdets gräns. Han står och avvaktar, man väntar sig en fint eller tre, men han står fortfarande och väntar. Sedan kommer den lilla vrickningen några meter snett ut till höger där lagkaptenen Carlos Alberto kommer älgande i fyrsprång. Det finns inga älgar i Brasilien och heller inte i Mexico, men på Azteca-stadion, inte långt från olympiastadion där Bob Beamon lyfte i sitt fantastiska språng på 8,90 två år tidigare, där sprintade Carlos Alberto fram och krutade in 4-1. En stjärnsmäll som crescendo på ett målfyrverkeri med fotbollsartisteri som man knappast skådat sedan dess. De 100 000 åskådarna på Azteka-stadion var hänförda av denna Sydamerikanska seger, Pelé bars i guldstol och Coupe Jules Rimet erövrades för tredje gången av Brasilien som därmed tog hem bucklan för evig tid. Där, i det italienska tivolit, kändes det att vi upplevt något stort.





Skriv ut



DagensSalem.se
Ansvarig utgivare:   Kalderen
Webmaster:   Kalderen